Ja då var det en ny dag och en bra dag på jobbet..
Inte så mycket att skriva om det egentligen..
Mat som intagits idag är paj..

Hösten har kommit med stormsteg med kyla, blåst och regn...
Men vad ska jag då skriva om idag egentligen?? Tja jag vet inte..

Hade även idag ett upplägg vad jag skulle skriva om men när jag sätter mig framför tangentbordet så blir det liksom blankt i skallen..
Jag hade tänkt att jag skulle berätta om hur det är att fastna i något och varna för hur dumt det kan vara att göra det om man fastnar i fel saker och fel tankar..
Vad som händer om man håller fast vid saker för länge och vad som händer när man stoppar undan tankar och känslor i sin lilla ryggsäck.. Hur dåligt man då kan må och hur jobbigt det kan vara när man känner att man sitter själv med allt utan att man tror att någon orkar lyssna eller bryr sig..

Nu är det som så att det oftast finns någon person som vill och orkar lyssna och bryr sig, kanske har den personen svårt att berätta det eller så har man svårt för att läsa av de signalerna..

Jag hade själv tur när dödsfallen drabbade min närhet och min styvfar och mormor gick bort med typ en veckas mellanrum.. Jag kände mig så ensam tyckte jag och kände att jag fick stoppa undan alla känslor och sorg jag kände för att jag skulle vara stark inför min mamma.. Men jag var inte ensam, men jag fattade det inte alltid då.. Det fanns mina älskade söner som fanns där för mig på sitt sätt. Där fanns Angelica som försökte vara där så mycket hon kunde för mig då. Och min kusin som vid tillfällen avlastade mig vad det gäller min mamma.. 
Jag vet inte om jag någonsin har tackat dem för det de gjorde, både aktivt och i det tysta.. Men jag hoppas att jag gjorde det och att de kände hur mycket jag uppskattade det..

Men samtidigt så vågade eller ville jag kanske inte släppa ut allt utan jag stoppade undan så mycket i ryggsäcken under denna tiden.. Samtidigt som jag gick in i en liten kris i det förhållande jag hade då och lät väl mycket av den sorg jag kände för förhållandet plus den sorg jag kände för mina nära som gått bort gå ut över henne i våra diskussioner och bråk.. Jag har förstått det i efterhand, plus att jag var rädd att förlora det stöd jag kände jag hade. Det får jag väl be om ursäkt för

Jag höll, som många av er kanske vet, på med i många år att bara packa och packa om min ryggsäck med känslor tankar och liknande tills den var överfylld och det slutade med att jag satt näst intill gråtande på jobbet och bara tänkte att jag pallar inte längre.. Det slutade med en tur till farbror doktorn, piller och ett antal många samtal med en kurator.. Det hjälpte mig mycket men jag var nog lite korkad och slutade med både piller och med kurator lite väl tvärt och tidigt när jag kände att jag mådde bra..
Det känns ibland som om jag borde varit i alla fall hos kuratorn ett tag till.. Och så tror jag att min kropp saknar lite substanser som bl a dopamin..

Hmm det blev ju ett litet inlägg ändå men ändå inte med det upplägg som jag hade tänkt mig från början.. Och det kanske ses som svammel och helt ointressant, men det är min blogg soo live with it.. hehe

Vet inte ens om jag fått fram det jag ville ha fram haha... Hur mår jag då? Tja mår som jag förtjänar?? Nä mår väl hyffsat i alla fall och klagar egentligen inte allt för mycket.. Visst många saker kunde varit bättre, och visst det nya saker som ligger och gnager inombords och det är väl antagligen där min trötthet bottnar i.. Det kan bara bli bättre och vissa saker av det som gnager kommer inom en relativt nära framtid försvinna och förhoppningsvis aldrig komma tillbaka.. Andra saker.. Ja det är även det inget som jag vill prata om här i alla fall, ja det löser sig tillslut det också.. Tiden läker alla sår eller vad det så fint heter haha..

Nä nu har jag nog tömt ut allt inombords för denna gång och jag lovar att jag nu ska sluta svamla..

Jag hade ju tänkt att jag skulle reta någon eller glädja någon annan att lägga in ett foto, men har inte hunnit med det idag så det fick bli ett snapshot när jag sprang förbi haha.. Håll tillgodo.. hehe