Som en ballong från ett sedan länge bortglömt barnkalas. Det är väl så jag känner mig egentligen. Liten, skrynklig och tömd på all luft. Tröttheten ligger över mig, och de ord av kanske glädje som jag skulle vilja fylla min blogg med de finns inte här just nu. På jobbet gör jag allt för att i största möjliga mån dölja mitt mörker. Kanske lyckas jag till och med ibland. Uppriktig glädje och värme känner jag när jag umgås med mina underbara söner, och ibland vid något samtal, men mest och bäst tillsammans med sönerna. Jag har dolt mitt mörker förr, i många år, men då hade jag ingen riktig att prata ut om allt som grodde i bröstet, nu har jag iaf bloggen som jag kan skriva av mig i lite. Jag börjar lära mig vem som finns där när jag behöver det, med en del överraskningar åt båda hållen. Nåja nu ska jag ta mig tiden att försöka somna och förhoppningsvis drömma vackert, som jag faktiskt gjort de senaste nätterna. Tillbaka i morgon är jag nog med all säkerhet. Och till alla som är värda det säger jag With Love and Hell Fire, och till alla andra: Saar Såå!