Den dåraktiga människan söker lyckan i fjärran,
den vise odlar den under sina fötter.

Så skrev James Oppenheimer.. Och jag funderade lite på de orden och kanske har han rätt, kanske är det så? Lyckan finns kanske närmare mig än vad jag tror?! Man tittar i fjärran efter något, men det finns kanske närmare än så?!

Det gäller kanske "bara" att båda fattar det, att båda förstår det. Och när det lilla lille om ens går upp (och förhoppningsvis samtidigt) så kan det ju bli helt perfekt och underbart. Och blir det inte det så har man ju i alla fall försökt..

Jag är nog beredd att försöka.. Men tänds ljusen samtidigt??